Tack mina nära och kära för att ni finns! Jag älskar er!

Surikat-byn

Jag åker buss till jobbet varje morgon... det tar ca. 50 minuter enkel resa.
Bussen går 06.35... 06.36 sover jag... om inte nåt som bryter mönstret händer!

Som regelbunden pendlare märker man snart ett visst mönster. Vi är en
grundkärna som åker varje dag, och så är det några som åker vissa dagar.
Alla beter sig på samma sätt, varje morgon. En del sätter sig till rätta och
bläddrar TYST i dagens Metro. En del sätter sig till rätta och stirrar rätt ut...
och så är det de som gör som mig... somnar på stört!

Det finns en massa oskrivna lagar liksom... när bussen går så tidigt så är det
tystnad som gäller. Detta vet vi som åker regelbundet. Vi har inrättat oss i ledet.

På ett sätt tycker jag att vår gula buss och vi som som traskar in i bussen varje
morgon, påminner mycket om en surikat-by... Ja ni vet de där små söta sakerna
som bor i små hålor (buss-sätena) i jorden. Vi kryllar in i flock och kryper ner
i våra hålor och fixar och grejar i det lilla hålet...

... Så ibland kommer det in ett annat djur i byn... Då börjar det röra sig i hålorna
ska ni veta. Huvudena sticker upp ur hålorna... plopp...plopp... det är ju nån som
beter sig annorlunda, typ pratar högt.... oj oj oj... nu är det stor oro i byn...
den kommer inte riktigt till ro på hela vägen ibland! Under en period var det med
ett hon-djur som pratade högt och tydligt varje morgon från det att byn började
rulla tills att den nått målet. Vi fick verkligen veta allt om henne... vilket vi ville
eller ej. Det tog tid för byn att återhämta sig efter denna pärs ska ni veta.

En morgon, när alla hade hoppat ner i sina hålor, satt sig till rätta och byn hade
börjat rulla... så händer det! Det börjar snarka i byn! Nu skulle ni sett...
plopp... plopp...plopp...plopp... fullständigt kaos! Huvudena snurrade runt
som periskop över jordkanten (ryggstödena) i hela byn (bussen)!
Vi rutinerade tittade på varann med skräck i blicken... "vad händer"?!?!
I tre dagar pågick detta... dag tre hamnade han i hålet framför mig... uuhhh!
Sen var han borta... jag vet inte var han tog vägen, men det är ju farligt i djungeln!

Så för guds skull, kliver du på en buss och ska åka med... sätt dig ner, känn av
vad som gäller just i den byn... annars vet man aldrig vad som händer...
grrrrrrr (eller för en surikat.... piiip)

Ja, nu blev det ju inte som jag tänkt mig riktigt med bilderna... alltså jag är
inte så bra på det här än... men i alla fall på bilderna uppifrån och ner är;
1. jag som väntar på bussen
2. nån stackare som inte brukar åka med
3. jag på bussen
4. jag och mina busskompisar

Debutbloggen, eller den döda råttan!

Då ska man börja skriva blogg då alltså... säger man så?
Jag: -Johanna?! Säger man att man skriver blogg?
Johanna: - Ja, eller bara bloggar!
Det blev jag inte mycket klokare på... ja ja, skit samma ni fattar nog vad jag menar.
Det är hennes idé det här med att jag ska blogga, och vem vet, det kanske är riktigt kul!

Hennes blogg heter enblondflicka, då fick jag bli enblondkvinna... wow, va' käckt!

Enda skillnaden är att jag är väl inte så blond längre (det är hon).
Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla min hårfärg... jag är rätt duktig på färger annars, men den här färgen vette gudarna vad jag ska kalla!
Jag gör ju slingor, och det har jag gjort i så många år så det har jag glömt när jag började med. Det är ju utväxten som har skiftat i färg under årens lopp... och idag är den... som en död råtta kanske, som har runnit ut i hårbotten - en gammal råtta, för den har grå hårstrån också, suck!

Just nu är det som värst! Den döda råttan har spritt sig ganska rejält alltså, det är inte bara i hårbotten längre. De gamla slingorna har fått den där gula nyansen pga sin ålder. Som grädde på moset är det dessutom vinter, så det är matt och elektriskt också!
(ååhhh, Johanna är här hela och stör... "butta på mig då, så ska jag visa vad vi gjorde på dansen idag"... hallå! jag bloggar nu!)
Nu kom jag av mig... just det, håret var det ja... jag föddes inte med värsta kalufsen heller, och det har inte blivit mer med åren.
Min frisör är snäll... när jag gnäller över mitt tunna hår så säger hon att jag har tunna hårstrån bara...
På torsdag har jag tid hos min snälla frisör... vi får väl se om hon lyckas skaka liv i den döda råttan! Hoppas hon hittar på nåt kul!